2023-10-13, Fredag – Första skriften

Nu är det nog dags att börja skriva. Något jag saknat och längtat efter så länge, men någonting håller mig tillbaka. Som om det fanns en osynlig barriär, vägg, handklovar. Någon slags rädsla. Men är det rädsla för vad jag ska lära känna, eller är jag rädd för att jag inte längre kan? I min hjärna finns det tusentals saker, som jag vill prata om, skriva om, dela och processa. Skrivande är ett väldigt bra uttryck för att åtminstone få ur sig dessa, även om ingen läser eller svarar. Men det spelar kanske mindre roll ändå. För man måste kanske inte skriva för någon annan, så länge det känns meningsfullt för en själv. Fast det är väl just det där som känns tveksamt, att det har någon mening.

Funderar en del på vad det betyder att någonting är meningsfullt. Värdeskapande JA, men vad betyder det då? Ska det generera pengar, känslor, eller någonting helt annat kanske? Om jag är ensam i världen, är det samma saker som är meningsfulla som det är just nu, idag? Tror ofta att jag fastnar i tankar om att saker inte är meningsfulla för att jag kan för lite, någon annan är bättre på det, jag kommer inte orka göra klart eller att det inte gör tillräckligt stor skillnad. Samtidigt så kommer jag på mig själv med att säga/hävda att precis allt kan BLI meningsfullt. Och det tror jag ju faktiskt på. Fast mest för andra, oftast gäller ju helt andra regler för mig själv.

En fråga att ta ställning till är ju den om döden – vad kommer jag ångra att jag inte la min tid och energi på när jag möter mitt öde? Numera har jag kommit så långt att jag förstår att jobb inte är allt. Det finns mer att sträva efter, att uppnå och att ta vara på. Men kanske är det där med balans som är poängen, MENINGEN. Balans mellan hård och mjukt, lätt och svårt, blank och matt. I så fall ser jag fram emot att möte lite lättare tider. Känns som att det varit motigt hela livet, trots att jag under omständigheterna nog haft ett väldigt bra liv, åtminstone sett utifrån. Den inre rymden kan ju inte någon annan se, och den är lika mörk och djup som den yttre rymden. Ju mer man vandrar in i skuggan, desto mer inser man dess väldighet. Hur lite kontroll man har. Men hur kan man ha kontroll på rymden? Kanske är det så att sökandet i detta svarta landskap under åren drivit mig till den plats jag hamnade på, med ett otroligt kontrollbehov där jag behövde jobba och detaljstyra nästan allt för att lite på att det blev bra, för att uppleva någon känsla av att det är jag som styr.

Men igen – hur kan man kontrollera rymden? För ungefär ett år sedan genomgick jag ett slags spirituellt uppvaknande, där jag plötsligt kände att jag nog inte VILL ha kontroll på allt, även om jag nu är djupt programmerad att ha det. I samband med detta fick jag kontakt med en person som senare kom att ändra alla förutsättningar för det här med kontroll. Ja, kontakt, en väldigt enkel kontakt som bestod i likes och en vänförfrågan på Facebook. Det var inte förrän ungefär fyra månader senare som vi fick reell kontakt, då vi sågs, och då som jag vågade släppa taget.

Det krävdes att jag skulle bli redo för någon slags läkningsresa innan jag kunde träffa någon som kunde stötta mig på den. Innan dess så var nästan varje relation antingen en som drev mig djupare ut i rymden, eller en som helt enkelt stod stilla med mig i rymden. Det nya nu är att jag inte måste veta allt om rymden, och jag måste definitivt inte styra skeppet. En enda ängel har hjälp mig att ha tillit och att släppa taget om så väldigt många saker. Han har visat mig trygghet, kärlek och framför allt att mitt oändligt svarta djup även huserar väldigt mycket värme och annat vackert som jag inte riktigt hittat förut. Rymden är som mest mörk när man står och håller fast i något slags ljus, men när allt runtom en är nedsläckt så märker man att hela himlen är full av massor av vackra ljus, färger och rörelse. Lite som att solen faktiskt alltid lyser, oavsett om man kan se den eller inte – den är bara dold för ögonen. Önskar att jag kunde tänka lite mer så om mig själv.

Hur som helst. Tillit. Det tycks vara någon slags magi, för när tilliten infinner sig så blir allting väldigt mycket enklare, nästan misstänksamt lätt. Det är väl då man vill fly och förstöra, om man nu har ett kontrollbehov. Men det där behovet har som sagt reducerats enormt, och även om jag fortfarande kan känna att det är läskigt att försöka lita till människor runt omkring mig, och att saker och ting kommer att falla på plats, så är jag ofantligt mycket bättre på det nu. Faktum är att om jag känner tillit FÖRST, så blir allting bra. Om jag måste invänta tryggheten för att kunna känna tillit så tycks den aldrig infinna sig. Så man kan säga att magin bor i mig. Är inte det en enorm kraft?

Så jag litar nu, precis just nu, på att skrivandet kommer att bli så som det är mest meningsfullt – för jag kanske inte behöver bestämma någon mening med det i förhand. Kanske kan meningen med denna text få uppenbara sig när den är färdigskriven, eller vid något annat tillfälle i tiden. Imorgon, nästa månad eller om flera år. Kanske är det så att den precis i detta nu skapar en ofantlig mening, som jag bara inte kan uppfatta, än.

Känslan när jag skriver idag är öppnare än jag känt på mycket länge. Jag lyssnar samtidigt på låtar från min spellista Ba-Zing, fylld med låtar som jag älskar att sjunga. Att sjunga är precis som att skriva ett uttryck som jag verkligen älskar, men samtidigt är rädd för. Där består rädslan definitivt av extern perception dock, jag tänker att ingen kommer tycka att jag sjunger bra nog, eller att jag ska få tunghäfta och scenskräck framför folk. Men när jag ”kommit loss” framför folk så känns det så overkligt bra. Hur andra uppfattar min röst, konst eller uttryck kommer aldrig kunna ligga inom min kontroll, så kanske är det, precis som mycket annat något som jag inte bara BÖR släppa, men som jag VILL släppa. Men vem är jag egentligen utan dessa rädslor? Vet jag ens vem jag är, eller hur jag vill vara? Är det för sent att komma på det vid 35? Oavsett rädslor så kommer de ju aldrig försvinna om jag inte möter dem, så att jag verkligen får veta. Och det hade varit väldigt spännande att se vem som egentligen gömmer sig här under all kontroll, struktur, under alla projekt och äventyr. Vem jag är.

Det är ingen hemlighet för mig att jag innerligt uppskattar och behöver interaktion med människor, inte nödvändigtvis som diskussioner, men att jag får ut mina tankar ur huvudet. Att de inte bara får ligga och gro, lagras i den där oändliga rymden som tidvis är så skrämmande. Kanske bottnar det i att jag vill påverka, kanske i att jag vill bli sedd och hörd. Det är kanske mindre viktigt VARFÖR, kanske är det viktigaste att jag får genomföra processen. Precis som med denna texten kanske inte meningen uppenbarar sig förrän jag ligger där på min dödsbädd.